Gårdshistoria

Vid havet

/ Peter / 1 kommentar

En dag under sportlovsveckan, fick Elin för sig att hon ville ner till Tolleby Bys båtplats. (Jag får väl berätta om båtplatsen en annan gång).  Så vi gick ner i skymningen och kastade sten i havet och diskuterade allahanda frågor en snart-femåring kan ha. Det var gott om knölsvan och några individer kom simmande och undrade vad vi var för ett par filurer.

Elin på stenbryggan

Det var en härlig kväll och jag mindes hur jag, när jag var i Elins ålder och några år framöver, tillsammans med morfar och Holger utgick från stenbryggan för att få köra ekan och dra garna’. Hur många generationer har trampat på dessa stenar? De gamla sjöbodarna och likaså trankokerierna är borta sedan länge, och jag stod där i skymningen, filosoferades tillsammans med Elin, och tänkte på de sista raderna i Evert Taubes Inbjudan till Bohuslän;

”Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså”

Utsikt med 65 års mellanrum.

/ Peter / Lämna en kommentar

En kulen och grå januaridag runt år 1955 togs fotografiet nedan, antingen med en gammal bälgkamera eller kanske användes en nymodighet som en kamera utrustad med spegelreflex,. Båda nämnda kameror står numera står som prydnad hemma i bokhyllan.

Byns lanthandel ligger till höger i bild med bostadshus/lanthandel med tillhörande lagerlokal. Byggnaderna ligger på toppen av en backe, eller som vi säger här på Tjörn, en lid, ”lia”. Handlar’n hette Oskar och var nära släkt till mormor. Alltså kallas backen för ”Oschkars li”.

Fortsätt läsa →

Renovera ladan, del 32 – »Koghuset» – Småplock

/ Peter / 1 kommentar

När man känner att man nästan har färdigställt något projekt, i detta fall »kokhuset», finns det ändå en hel del småplock att syssla med. Dessa små detaljer som kan ta lång tid att få färdigt. (Ungefär som att få upp den sista listen i ett ett hus). Som tur är har Christine peppat mig mycket och hjälpt till med det hon kan. När jag är trött och grinig står hon ut och är (oftast) glad och har bidragit med positiv energi.

Kverulant,
(af senlat. querrulus),
en, som ideligen klagar och besvärar sig, antingen utan grund eller öfver obetydligheter.

-Nordisk Familjebok, 1911

Efter att ha passat in det nya fönstret över dörren till kokhuset, tog jag ner fönstret igen, och Christine satte genast igång med att tillbringa mycket tid med att ytterst noggrant skrapa bort den gamla, slitna färgen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att beskäftigt lägga mig i och ha synpunkter, men Christine fräste till och jag lät henne vara ifred och få göra på sitt sätt.

Fortsätt läsa →

Renovera ladan, del 31 – »Koghuset» – Fönster och dörr

/ Peter / Lämna en kommentar

Då ska vi se hur det har gått med projektet att bygga om gårdens »koghus» (kokhus/brygghus). Vi har rivit ner väggarna och rivit ner stenfoten samt två golv, byggt upp allt igen och öppnat upp emot ladan. Det är märkligt hur mycket rymligare uppfarten känns, ändå har vi bara kortat byggnaden med 60 centimeter. 

Schwjilla – stenfoten – flyttad 60 centimeter, en styck ny vägg reglad och klädd, en vägg återstår att klä. Samt sätta in en dörr. Vad mer skall göras? Vi får se under resans gång.

Fortsätt läsa →

En ny dyngesta’

/ Peter / Lämna en kommentar

Gårdens dyngesta’ låg under många, många år inne i lagårns västra gavel. Fullt naturligt, eftersom i den gamla lagårn låg »fäuwset» (fähuset, vitmålad sten på fotografiet nedan) med ingången mot öster, vilket då resulterade i att skrapgången gick från öst till väst, och dyngan mågades mot väggen och kastades därefter ut genom en lucka, rätt ner i dyngestan. När lagårn byggdes om och stallet utökades, i början på 1980-talet, blev det naturligt att det nya stallet hamnade på byggnadens västra sida och att den nya skraprännan gick rakt mot dyngestan. Detta innebar att man kunde man fylla dyngestan från två olika håll, format som en något skev bokstaven ”L”.

Lagårn 1971. Vid det vita staketet som avgränsar köksträdgården, ligger vid den öfvre änden mot stenfoten av natursten, gårdens dyngesta’ eller gödselstad. Gödseln ligger under tak och man lasta ur med traktor utan att behöva öppna några portar. Bakom de två fönstergluggarna ovanför stenfoten av natursten, ligger ett av gårdens två hönshus. Det nya stallet är ännu inte byggt längst västra gaveln, utan under den stora flädern som står och trycker längst väggen ligger vagnslidret, som senare byggdes ut till ett nytt stall.

När jag var liten, var bland det bästa jag visste, att varje kväll mer eller mindre tvinga min mamma att köra upp mig till morfar och mormor, så att jag kunde ta hand om djuren (»göre qwell’n»). De vuxna satt inne i köket och drack kaffe och pratade, medan jag rumsterade ute i lagårn. Rutinen var att först utfodra »kräga‘» (korna) med hö, därefter lite melass på höet. Sedan hämtade jag spannmål – oftast havre – i bingen och malde detta till mjöl (eller ibland kross) i kvarnen på logen. Mjölet gavs som kraftfoder till kossorna och tjurarna. Medan korna åt, gick jag med skyffeln och »mågade» rent i skrapgången bakom kossorna och skyfflade därefter ut dyngan de sista metrarna till »dyngestan» med hjälp av en grep. Därefter gick jag in i det gamla fähuset och gjorde om proceduren, med tillägget att jag även ibland matade grisarna som hade en inomhus-stia som vette mot vägen.

Fortsätt läsa →