Efter att ha rivit ner tre fjärdedelar utav det gamla koghuset, och gjort en ny stenfot, påbörjades arbetet med att gå igenom alla de bjälkar, reglar, brädor och plankor som sågades med Logosågen under vintern -17/18. En ny hörnstock sattes upp och sedan åkte nya golvbjälkar med av bara farten. (Träden hade vi tagit ner från Långemyra). Eftersom folk envisades med att bygga så lågt som möjligt förr i världen, mest för att spara virke och minska värmekostnaderna, passade inte originaltakhöjden riktigt för oss högresta, moderna Tjörnbor. Så vi satte de nya golvbjälkarna ungefär 40 centimeter högre än de gamla bjälkarna. Måtten mellan bjälkarna blev lite speciellt – i det gamla golvet var det utsågat ett rektangulärt hål, så man kunde komma upp på loftet via en stege. Det gamla golvet bars upp av fem bjälkar. Det nya bärs upp av fyra bjälkar.
Gårdshistoria
November enligt Bondepraktikan
November, har sitt namn av det latinska ordet ”novem” som betyder nio eftersom denna månad var den nionde i det gamla Romerska året. Den är dock den elfte i det Julianska året. Det svenska namnet ”Vintermånad” kommer av att vintern vanligen börjar under denna månad.
”Vinterstugan”. November enligt Carl Larsson, 1910.
November har 30 dagar. Dagarna är 8 timmar och 18 minuter långa, och solen löper i skyttens tecken från och med den 13 november.
Gammaldags tröskning, igen.
Bland de tidiga inläggen på bloggen kan skönjas inlägget om gammaldags tröskning. Det var Christine som kom med förslaget om att jag borde skriva ner en liten historia om just när vi provade på att dra igång det gamla tröskverket. Hennes tanke var väl att dels kunde det vara roligt för barnen att veta hur man en gång gjorde på gården – om de nu mot all förmodan under livet skulle bli intresserade. Och att jag borde skriva ner detta. Kanske.
Jag började faktiskt att skriva ner och föra anteckningar för hand på papper, men insåg fort att det skulle bli ohållbart. Jag ville ju även få in bilder och illustrationer jämte mina kråkfötter till handstil, och till råga på allt behöva addera tejp och lim för att få grejerna att sitta ihop, skulle göra att de remarkabla konstverk Wiggo och Elin släpade hem från förskolan kom att likna skapelser av renässansens stora – exempelvis när Michelangelo målade taket i Sixtinska kapellet eller Da Vincis ‘Mona Lisa’, – i jämförelse med mitt stackars kludd på ett uttjänt kollegieblock.
Därför började jag att utvärdera olika bloggplattformar och fastnade för WordPress.
Och här är vi nu.
Om man skall låta tankarna leka fritt, har jag ynnesten att morbror Holger har varit med och upplevt jordbruksrevolutionen, exempelvis en gång i tiden varit med och tröskat på detta sätt, och kan, vill och minns hur man gör allting. Att jag nått fram till det skeende i mitt liv när man själv har blivit intresserad av vissa frågeställningar – i mitt fall om äldre kunskap om djurskötsel, maskiner, sätt att odla på, hembygd, gårdshistoria, grannar och släktträd m.m, – varför inte försöka teckna ner det och bevara det vidare, så att den som vill kan förkovra sig. Många gånger har jag hört äldre personer muttra över att ”jag var inte intresserad av det och det då”, ”jag borde frågat honom eller henne om det och det och skrivit ner”, eller ”man skulle spelat in samtal”.
Renovera ladan, del 29 – »Koghuset»- Stenarbete!
Efter att ha rivit ner ytterväggarna på »koghuset» upptäckte jag att »schwjillestockarna», alltså syllen var i mindre bra skick. Planen från början var att riva ner en yttervägg och korta »schwjilla», stenfoten och bygga upp allt igen. Planen behövde en lätt revidering som bestod i att riva ner alla ytterväggar utom den södra, öppna upp en vägg mot ladan, riva ner och bygga upp golvet på bottenplan, riva ut golvet på andra våningen, höja takbjälkarna, lägga nytt golv, bygga upp väggarna igen, göra en ny dörr, måla etc etc etc. Suck. Mer jobb. Men, skall man göra något, kan man väl lika gärna göra det så ordentligt som möjligt?
»Schwjilla» (stenfoten) skall kortas så att uppfarten blir bredare. Stockarna skall bort och ersättas av nya, golvet nere och uppe skall rättas till.
Skördearbete med självbindare
»Skördearbeten»
”Vid skiärning af råg bör en redig man eller dräng hinna 0,65 hektar och af hvete 0,5 hektar. Af korn, hafre eller blandsäd hinnes 0,5-0,75 h:ar, om säden står, ligger den mycket hinnes ej mer än 0,25-0,35 h:ar. Ett hjon upptager och binder säden i band eller nekar, af 20-25 cm. genomskärning, efter en man. Af ärter och vicker hinnes 0,25 h:ar.Att taga i begrundande äro om hjonet i fråga är ett rotehjon, fattighjon, dåårhushjon, halt och lytt, eller vanligt hjon. Till bindarbete kan äfven barn, fruntimmer och hela och halva idioter af båda könen nyttjas.
Vid uppsättning af råg och hvete i öppna långskylar eller rökar, då man sätter 2 band emot hvarandra och 10-12 par till hvarje skyl, bör en redig man hinna skyla lika mycket som 3 man skära, om säden står, ligger den eller är mycket tunn bör en man hinna skyla efter 4 mejare. Äfven hinnes lika mycket af korn, hafre och blandsäd.
Vid uppsättning af hattskylar eller runda rökar af råg och hvete, med 10 band i hvarje skyl, bör en man och ett hjon hinna sätta upp efter 2 mejare, om säden är tjock; är den tunn efter 3-4. Vid påsättning af hattar, då man använder ett band till hatt, bör en man hinna påsätta 150-200 hattar (15-20 i timmen).”
-Jordbrukslärans hufvudgrunder, 1908
Arbetet med att skörda säd var under lång tid förknippat med hårt slit. Nu förtiden är processen helt mekaniserad, men vägen dit har varit lång. Resan började för mer än 150 år sedan med en uppfinning som kallades självavläggare. Självavläggaren utvecklades i sin tur till självbindaren. Självbindaren ersattes av skördetröskan.
Fortsätt läsa
Tjörnbo 