Äntligen fick jag läst in mig på manualen till äggkläckningsmaskinen. Det var lite pill att montera den helautomatiska pumpen, men inget större problem egentligen. Jag hade redan förberett en mysig hörna i källaren, mittemellan värmepannan och tvättmaskinen. Efter ett par timmars varmkörning, för att få upp temperaturen och för att se om pumpen pumpade vatten som den skulle, laddade jag maskinen med 7 stycken dvärgkochin-ägg och 7 stycken brun Lohmann-ägg.
Här kommer vattnet!
Diskussionerna gick höga gällande om man skulle ha det enkla valet att investera i järngrindar för att bygga ihop en fålla på den nya betongplattan, eller om man skulle ta det billigare alternativet genom att bygga själv i trä, med egensågat virke. Tillslut föll valet på det billiga alternativet. Visserligen är det mera jobb att såga och förädla virke, men det kanske kommer att se snyggare ut på något sätt? Blir det inte bra kan man ju alltid ta fram motorsågen och köpa järngrindar i efterhand.
Som jag skrev om i Renovera ladan, del 21, pressade vi upp en rejäl planka under taket, för att kunna ta bort en stötta. Denna stötta var innan ladan byggdes ut 1942, hörnstöttan för gamla ytterväggen.
Plankan är ungefär sex meter lång och vägde runt 60 kilo. Det var bara att ta plankan på axeln, klättra upp för stegen och vidare ut på den tillfälliga byggnadsställningen, bestående utav tre grova granplankor, tillverkade på 1960-talet, och tillfälligt skruva fast plankan i takstolen.
Igår hämtade jag två olika försändelser. Det ena paketet var från Jordbruksverket och det andra 
paketet var från en firma som säljer äggkläckningsmaskiner m.m. Sent på kvällen hade jag äntligen tid att packa upp och inspektera. Från 
Jordbruksverket hade jag fått ”Stängselboken” (130 sidor, rikt illustrerad) handlar om stängsel i största allmänhet, tips, trix och idéer), ”Hägna rätt med riktigt stängsel” (ungefär samma som Stängselboken fast inriktning på teknik, rättigheter och skyldigheter). Håhåjaja, förr var det enklare, när det var de som hade tomter på landsbygdens skyldighet att se till att bondens djur inte kom in i trädgården.
Kvällen är räddad!
Hopp-mörat hö
En av funderingarna när vi köpte den gamla höpressen var att dels hålla rent i hagarna och dels få nytta av gräset genom att stödutfodra rådjuren under vintern. Eftersom det har gått över förväntan med att tillverka hö som man sedan kan bli av med på olika sätt, har själva tillverkningsprocessen av foderhäckar kommit i skymundan. Jag, Holger och Wiggo avslutade år 2017 med att snickra ihop tre olika prototyper av foderhäckar. Eftersom vi hade tillgång till eget uppsågat virke, var det inte så svårt att få ihop tre olika häckar, med olika mått och design. En del av höet samlades ihop i en hög på logen. Detta hö var sådant som barnen hade hoppat och klättrat i under hösten, så balarna var rätt tilltufsade. Perfekt rådjursmat!
Om någon utomstående hade betraktat folket, hade man säkerligen undrat vad som pågick. Mellan 40 och 50 personer gick i samlad tropp på Tolleby gamla landsväg och följde de brinnande marschallerna ner mot en hage. Påhittet som jag och Holger gjorde för att glädja Wiggo, har sakta men säkert kanske utvidgats till att numera vara början av en tradition.
Efter besöket hos tomten blev det glögg och pepparkakor på logen. Allt som allt tog hela utflykten med glöggen nästan exakt en timme, från dess att man började gå mot tomten, tills dess att de sista lämnade logen. Lagom tid för en julaftons morgon.
Men hur började alltsammans egentligen?
»Sö», dialektord; får, tacka, lamm.
Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.
»Fäbod». I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.
Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen. Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.
Tjörnbo 