”Den som icke vördar det gamla, han har aldrig tänkt på vilken lång och svår möda lifvet är. ”

-Thomas Thorild, (1759-1801), författare, poet, filosof

Efter att ha hört historien om Sticke-Marja ända sedan jag var liten, fler gånger än jag kan räkna, har det alltid legat en tanke i bakhuvudet om att ”det här kanske borde skrivas ner”. Det hela började när jag och min morfar var ute på strövtåg i utmarkerna. Det var någon i mitten på 1980-talet när jag och morfar tog traktorn upp till Frökärrsmyra för att gå en sväng. För mina korta ben kändes det som att vi gick flera mil innan vi var framme vid den gamla [schjwilla] – det som återstod av Sticke-Marjas ryggåsstuga. Även i vuxen ålder har jag från flera håll blivit matad med ytterst detaljrika historier om Sticke-Marja från diverse personer i bekantskapskretsen. Eftersom vi ändå var uppe hos grannarna i Häle utmark och satte potatis, tog vi alla en promenad till den gamla ruinen. Nu för tiden är det säker inte många yngre personer – i min ålder – som har hört talas om Sticke-Marja. Och varför skulle folk det? Man har ju sina egna problem att brottas med; inga likes på Facebook, inga följare på Instagram, batteriet på paddan är slut, inga pengar att festa för och långt till nästa löning.

När man står vid det som återstår av den gamla stugan kan man inte låta bli att i den stillhet som råder i utmarkerna för en stund reflektera över levnadsöden och det armod som folk förr i tiden drabbades av. Det är ytterst svårt att begripa hur svårt man egentligen hade det i denna fattigdom. Livet i sten- och ryggåstugorna var en ständig kamp mot fattigdom, hunger och sjukdomar.

Fortsätt läsa →